NÀr de Àr match
dÄ bÀr jag aik-emblemet nÀrmast hjÀrtat.
Ett lag att dö och strida för
det har jag alltid kÀnt att det Àr vÀrt att
som sist nÀr vi rök ihop med supportrar till det andra laget
nÄgra sprang, men jag stod kvar och
stod upp för gnaget.
Sen blev det rÀttegÄng och jag kom klÀdd i det finaste jag Àgde
Min matchtröja sÄklart för jag visste hur tungt bevisen vÀgde
En Äklagare sa: det var ju du som slog det första slaget
Jag svarade: Àn sen,
jag stod upp för gnaget,
men dÄ brast han ut att skulden helt var min
han skrek att jag, ja, jag borde spÀrras in
han kallade mig för huligan.
En ligist, en skam för hela stan
men jag stod dÀr stolt och tog emot och
stod upp för gnaget!
Nu har jag kommit ut, efter att ha avtjÀnat en mÄnad
Jag tÀnker att vÄr tid hÀr pÄ jorden Àr blott lÄnad
SÄ sÀg mig den som vet, vad gör man hÀr överhuvudtaget?
Om den tillslut blir dömd som
stÄr upp för Gnaget.
För vad Àr det vÀrt, om det man hÄllit kÀrt
ska dras i dyn, inför allmÀnheten syn
men om dÄ en gÄng nÀr minnen blott finns kvar
och frÄgor vÀxt dÀr finns ett givet svar
Vem var denne man?
Vad gjorde han?
Han stod upp för Gnaget!
Ja, jag stod upp för gnaget...
