P? K?ren nittonhundrasjuttioett, tog en kompis med mej en dag,
vi skulle kolla in ett h?ftigt band, som skulle va s? j?vla bra.
Och efter ett par minuter, att bandet hade dragit ig?ng,
ja, hela lokalen sv?ngde, och alla sj?ng med i deras s?ng.
?h, vilket drag, vilket underbart drag,
?h, vilket drag, vilket helvetes drag,
vilket drag,
vilket underbart drag.
Och efter halva konserten tystades musiken ner,
och en s?ngare i m?rka solglas?gon satte sig vid pianot ner.
Det var det b?sta jag h?rt, n?r r?sten genom m?rkret skar,
ja, hela kroppen sk?lvde jag kan inte s?ga vad det var.
Jag ska f?rs?ka f?rklara i ord, men jag tror det m?ste ses,
men s?n musik finns inte i dag och kommer nog aldrig mer.
?h, vilket drag, vilket underbart drag,
?h, vilket drag, vilket helvetes drag,
vilket drag,
vilket underbart drag.
N?r jag gick ifr?n lokalen var det en r?st i mitt hj?rta som sa,
den d?r s?ngaren med det storburriga h?ret kunde lika g?rna va jag.
Och n?r jag nu st?r p? scenen, s? minns jag varje g?ng,
n?r s?ngarn med den spruckna r?sten sj?ng: When my minds gone
?h, vilket drag, vilket underbart drag,
?h, vilket drag, vilket helvetes drag,
?h, vilket drag, vilket underbart drag,
?h, vilket drag, vilket helvetes drag,
vilket drag,
vilket underbart drag.