Klockorna slog hon steg Ă„ter mot ytan
Den vÀlkÀnda botten var allt för bekant
Hennes huvud var rent, med en drunknades vilja
Söktes en utvÀg en sann bundsförvant
Hennes huvud var glasklart som hos en som ser allt
Att hÀr ges bara en chans, bara en inte mer
Likt förbryterskans skÀrpa inför en stöt
Likt sjÀlvmördarens allvar, stunden innan hon sköt
Hennes hjÀrta var rispat
BĂ„rar bars ut
Stegarna reses, mot lyckliga slut
HjÀrta var rispat
BĂ„rar bars ut
Stegarna reses, mot lyckliga slut
Dom fann henne dÀr i helvetets förgÄrd
DÄ var hon sÄ skör, sÄ illa dÀran
Du fann henne dÀr du sjÀlv en gÄng varit
Hon sÄg du förstod dÄ nÀr ni sÄg varann
SÄ hörde hon klockor, dom hördes först dÄ
Det finns klockor som klingar
Först nÀr nÄgon vill förstÄ
NÀr nÄn vill begripa nÄt obegripbart
PÄ mörkaste botten fann du tydligt och klart
Hennes hjÀrta var rispat
BĂ„rar bars ut
Stegarna reses, mot lyckliga slut
HjÀrta var rispat
BĂ„rar bars ut
Stegarna reses, mot lyckliga slut
Nu Àr hon sÄ skör som en flicka i glashus
DÀr glaset Àr rent och ljuset vitt
Hon vet alltför vÀl det ger ingenting
Att kasta en sten hon har nog nu med sitt
För nu har hon hört klockor
Dom hördes dit ner
Till botten dÀr ingen syns eller ser
SÄ började hon stiga mot ytan och upp
Orden vidare vidare, ljöd för nu skulle hon upp
HjÀrtat var rispat
BĂ„rar bars ut
Stegarna reses, mot lyckliga slut
HjÀrta var rispat
BĂ„rar bars ut
Stegarna reses, mot lyckliga slut
